.

Idag fick jag höra något som faktiskt fick mig att reagera. En tjej i min klass kom fram till mig och sa "jag ser upp till dig och Sebastian, ni är mina förebilder inom kärlek" mina förebilder.. Många lägger sig i vårt förhållande och gillar att diskutera det. Jag ska inte ljuga för er, utan några blev lite halvsura när jag berättade att det är vi igen. Men 95 % av dom jag berättat det för har blivit förvånansvärt glada och tycker det är jättekul. Jag själv tänker inte sitta och förklara allt som hänt, för det stannar mellan han och mig. Dom som behöver veta det, dom vet det redan. Men att få höra att vi är förebilder, är något jag aldrig tänkt på tidigare. Jag har tänkt på att folk ser upp på hur mycket vi klarat av tillsammans, eller allt vi gått igenom. Glad blev jag och dom där orden har ekat i huvudet hela dagen. och nu berättar jag det för er på bloggen också att ja, jag och Sebastian är tillsammans igen. Vi har aldrig vart såhär mogna, och vi har aldrig vart såhär kära. Vi ser en framtid ihop, och det får mig att le. Det får mig att vara lycklig!

Vänner är ingenting man bara får, det är någonting man förtjänar. Och jag har märkt att en del personer jag trodde jag var super nära med, helt enkelt inte är de personer jag trodde. Jag känner mig ganska lurad, på ett förvånat sätt. Alla de där skratten, tårarna, minnena och bilderna känns helt plötsligt som ingenting. En vän är någon som stöttar en vad det är gäller, men som samtidigt säger vad den tycker. Men det finns en person, som jag vill säga en sak till. Och det är Lisa Asplund, min allra finaste. Jag vill säga tack för att du är du. Tack för alla fina stunder. Tack för att du alltid finns vid min sida. En vän som du, det är det inte många som har. Det är du och jag mot världen, always and forever. För när jag känner mig sådär sur och irriterad då är det du som förstår mig precis. och mitt i havet bland vänner, lyser du starkare än solen. ♥

skolan dödar mig. Seriöst. Är det ens okej att ge såhär många och stora uppgifter på en gång? Nej, jag vet jag ska inte klaga eftersom jag har "valt" det här själv men nu gör jag det ändå. Jag vill kunna känna att jag kan komma hem och slappa en hel dag utan att ens ha den där stressiga känslan över alla skolarbeten. Men om en vecka, då ska jag njuta och då ska jag göra allt jag aldrig hinner annars. Snacka om längtan!

ikväll är en sån kväll där jag saknar att ha en pojkvän, någon som bara säger de där rätta sakerna och som kan få mig att le genom att bara kolla in i mina ögon. Det behöver inte vara särskilt stort eller mycket, men bara något speciellt. Jag letar inte efter kärleken, jag tror på att den inträffar när det väl är rätt tid. Kanske imorgon, kanske om ett år. Det vet jag inte, men det ska vara äkta, det vet jag. Fast just nu är det dig och oss jag tänker på.

Har ni någonsin känt att hela världen rasar samman? Att det känns som att ni står där helt själva mitt i mörkret och faktiskt inte hittar en gnista ljus, att ni nästan har gett upp hoppet. Den känslan har jag haft. Att jag har stått där och väntat, väntat desperat efter det där miraklet någon gång ska inträffa.

 

Men ni anar inte att jag, Felicia Elander, har kanske fått världens finaste gåva. En hjälte som alltid har varit min fackla i mörkret. Som alltid har varit klippan i stormen. En syster som stått där med en öppen famn och med ett leende som säger du klarar allt.

 

En händelse som har betytt väldigt mycket är den gången då personen jag trodde var mitt allt plötsligt vände ryggen till och lämnade mig där helt uppgiven. Jag har aldrig känt mig så tom inom mig. Så ensam. Denna händelse är ett gott exempel på det som jag nämnde i början. Den där känslan av att hela världen rasar samman.  Men ensamhet var ingenting som existerade i det ögonblicket, för jag visste att min hjälte fanns där. Min syster fanns ju där. Och nu i efterhand kan jag säga att det är du som är mitt allt.

 

Att då ha henne vid min sida som säger Felicia, allt ordnar sig och att allt kommer bli bra är ingen vanlig känsla. Det är ett fåtal ord, men som är stora som stilla havet. Dom sätter sig rakt i hjärtat och får en att hitta den där styrkan.

 

I den stunden hon sa det visste jag, att jag aldrig kommer stå själv. Att hon alltid kommer finnas där för mig, såsom jag kommer finnas där för henne. För vad vore jag utan hennes andetag? Och Vad skulle vi göra utan varandra?

 

Som ni förstår så ser jag henne som ängel utan vingar. Och om jag ska vara helt ärlig så tror inte jag att det svenska språket kan förklara hur mycket hon betyder för mig eller hur stolt jag faktiskt är över at få vara hennes lillasyster. Trots att jag kanske inte alltid uppfyller de krav eller ideal på hur en bra lillasyster ska vara så vill jag att du ska veta hur tacksam jag är över att få vara en del av ditt liv.

 

För vi är ju som vanliga syskon, vi bråkar och säger saker vi endast menar för stunden.  Men vem gör inte det? Det skulle vara onaturligt att aldrig dela olika åsikter och det är i stunden när vi blir sams, det är då vi inser hur mycket vi älskar varandra.  För som vi alltid säger, always togheter and never apart. Maybe by distance but never by heart.

Vad är det här? Jag vill inte att min blogg ska bestå av massa deppiga inlägg, men jag har märkt hur svårt det är att skriva glada inlägg när man inte alls är glad. När man bara har en stor besvikelse inom sig som man försöker övervinna. För varje gång jag är lycklig, ni vet så där farligt lycklig som om man är på toppen av ett berg och när som helst kan falla överkanten. Precis då ska du knuffa till mig så jag börjar vingla och hamnar på botten igen. Jag vill inte att du ska finnas i mitt liv, och tro mig jag har försökt. på alla sätt och vis. Jag vet bara inte vad jag mer kan göra.

Hur stark är det menat att en människa ska vara? Hur mycket kan andra människor gå för att förstöra för andra? Det jag egentligen vill säga är hur långt är du villig att gå för att trycka ner mig igen? Kära du, jag har sagt det tusen gånger till dig. Vi två borde inte ha någon kontakt längre. Men ändå finns du där, ändå ska du skicka små sms, ändå ska du skriva dina statusar om hur lycklig du är och forstätta låtsas att allt är bra. Ja, för du vägrar berätta sanningen för dom andra. Du kommer gång på gång tillbaka till mig, du kan ringa mig med gråten i halsen och böna och be om hjälp. Och dum nog faller jag tillbaka, där står jag igen och tar reda på dina problem, när jag egentligen borde stänga av mina känslor. För hur många gånger har jag ringt till dig och frågat om hjälp? hur många gånger har jag skickat sms och rivit upp allt igen? aldrig. Nej, för det är du som åstakommit den ledsamhet som jag faktiskt kan känna av ibland, det är du som har gjort mig så fruktansvärt rädd att förlora något igen. Det finns många saker som jag minns med ett leende, det finns tusen stunder då jag längtar tillbaks till dig. Men skillnaden mellan då och nu är att jag inte känner igen dig längre. Eller kanske gör jag det? du har kanske alltid betett dig såhär? det kanske bara är jag som varit för blåögd och sett allt ur min egna lilla värld, ja, där du var solen, då allt kretsade kring dig. Vi alla vet att jag saknar dig och du gör det inte lättare för mig när du alltid kommer in i bilden igen när jag äntligen släppt dig. Men det finns en lycka mitt i allt det här, varje gång detta sker så är jag smart nog att inse att vi inte är menade för varandra, det finns inget du och jag längre. och varje gång som du trycker ner mig växer jag och blir starkare. Ja, varje gång kommer jag ett steg närmare lyckan. Tack för det, jag menar det verkligen.

jag känner mig besviken på dig, eller ska jag säga er båda? Det är som att du alltid ska förstöra när jag äntligen tagit mig till toppen igen. Jag tror faktiskt inte du förstår vilka spår du har satt i mig, hur svårt det är för mig att ta mig förbi alla hinder gång på gång. Dig kan jag absolut inte förlåta och det jag äntligen byggt upp har du förstört, ingenting kommer bli som det va igår. Jag har lärt mig att det är så lätt för alla att säga gör si, gör så och när man väl gjort som dom sagt går dom emot vad dom själva sagt och går sin egna väg. Bra jobbat, jag antar att det var såhär du ville att det skulle bli. Jag kan inte säga annat än att jag är helt tom inuti mig, på grund av er båda.